Category Archives: Plus-inlägg

Inlägg som inte är ämnade för papperskorgen

Skoluppsats

Nostalgisk uppsats

Att skiljas är att dö en smula som fransmännen säger, men blir man hel igen vid en återförening? Hur det är med fransmännen vet jag inte men jag har fått tillbaka en del av mig som alltför länge varit borta! Som denna lilla historia vill berätta.

Ett vykort damp ner i lådan för några dagar sedan och den prydliga fast något spretiga handstilen gav omedelbart resonans i mitt huvud. Trots mer än femtio år av hårt leverne (bl.a. då för levern…Förlåt göteborgaren!) runt om i världen har hjärnan sparat subtila bilder som detaljer i en handstil! Märkligt. Krävs det då något mer än bara ett vanligt synminne? Måste inte den ursprungliga ingraveringen ha varit förenad med en mycket stark känsla för att sitta kvar så länge? Ingen vet, men neuroscience är nu het forskning, den som lever får kanske veta.

Eva-Lina som undertecknat och daterat vykortet 30 april, Valborgsmässoafton i år beskriver motsvarande dags händelser för exakt 59 år sedan, en lördag. Eva-Lina är vänsterhänt men blev på gammalt sätt tvingad att skriva med höger hand. Därav den speciella stilen. Den dagen för 59 år sedan hade vår adjunkt till biologilärare fått förhinder att hålla lektioner och givet oss fria händer att botanisera på egen hand med förbehållet att resultaten skulle delges klassen vid nästa lektion veckan därpå.
(Adjunkten var för övrigt förutom en av de största kulturpersonligheterna som någonsin verkat på orten också huvudpersonen i en skandal som blev en riksnyhet när han hjälpte begåvade – och inte så begåvade – elever att klara tentamina med fusk. Inte bara i biologi utan också i ämnen där han själv inte var lärare. En sann humanist var han men som tummade lite på reglerna…

Men tillbaka till vykortstoryn. Eva-Lina beskriver på kortet med stöd av sin gamla dagbok hur hon drog iväg på en expedition sittande på min pakethållare för 59 år sedan! Och sakta återvänder nu även mitt eget minne.

Den dagen beslöt Eva-Lina, Allan, Göran, Nils-Erik och jag att dra till Oknöbäcken för att studera fiskar av arterna ort och mört som vi hade hört börjat den årliga leken i vattendraget. Värdiga studieobjekt tyckte vi.

1955 cyklades det när man skulle längre bort än till något inom gångavstånd. Så även denna dag. Bäcken låg flera kilometer bort och vi letade fram egna och skolans cyklar. En fattades och Eva-Lina skulle skjutsas. Vi fyra cykelgrabbar omringande och erbjöd den käckaste och sötaste bland skolans tjejer våra tjänster. Instruktivt demonstrerade jag mitt hårdpumpade bakhjul och jag blev utvald!

Mina tre rivaler fann sig i sitt öde och höll oss till en början sällskap, cyklade glammande före, efter och runt om oss. Eva-Lina höll båda armarna runt min midja (som då existerade!) och i blåsten tryckte hon även huvudet mot min rygg. Att bli kramad av skolans snygging – låt vara mer av nödvändighet än tillgivenhet kanske – gjorde mig vimsig! För att dryga ut min salighet trampade jag bara i styrfart, det vinglade och av en tillfällighet blev vi ertappade av distriktets poliser som efter omkörning stannade för att vänta in oss. Eva-Lina hoppade av cykeln och konstaplarna Gräntz och Erlandsson, lagens väktare i bygden, drog iväg med nya PV:n utan kommentarer. Cykelvinglandet fortsatte förstås omedelbart.

Vi kom sist till bäcken och Göran hade redan lånat en håv av Rubert genom vars ägor bäcken flöt. Rubert hade fyllt flera säckar med ort, sutare och mört. Protein till hönsen, bra för äggen förklarade han.

Göran, Allan och jag tog av oss skor och strumpor, Göran klev ner i vattnet med håven. Allan och jag stod på en planka tvärs över bäcken, slog i vattnet med påkar och motade fisken till Göran som landade firrarna. Nils-Erik som alltid var med på noterna (men lika alltid utanför själva riskzonerna!) stod torrskodd och skrattade. Eva-Lina, mönstereleven, ville vi skulle “diversifiera och ta upp olika modeller av klassen benfiskar”!

I det uppspärrade gapet på en bamseort, en riktig alfahanne, satte jag en pinne och sjösatte sedan fisken i studiesyfte och med avsikt att återfånga den. Den simmade iväg och vi såg den inte sedan. Grymheten plågade mig länge efteråt; hoppades bara att den hade hunnit med fortplantningen och därmed ändå varit dömd? Eva-Lina var inte imponerad. Klar minuspoäng.

Av fångsten lindade vi in tre små mörtar i min näsduk – som alltid fanns i fickan på den tiden – och Eva-Lina tog den i sin jacka. Väl tillbaka i skolan krävde kamraterna som fått ta del av våra planer, bevis och mörtarna släpptes ur näsduken dramatiskt från höjd ner på katedern – ingen lärare var där. Sedan smög vi in en fisk i någons tumvante, en annan i någons skolbänk och en tredje i kamraten Britts pennskrin.

Resten av dagen tillbringade Eva-Lina och jag tillsammans med flera upptåg. Det blev början till en vänskap – mest på avstånd; efter examen gick jag till sjöss för att återuppta ett familjeskrå – en vänskap som avbröts av vissa omständigheter några år senare. Båda har vi sedan farit jorden kring, arbetat och bildat familj, var för sig. Att nu efter mer än 50 år återfå kontakt känns…bättre än fiskelycka! Som att ha fått tillbaka något mycket mer än en smula som varit död!

För att återgå till fiskehistorien: På måndagsmorgonen möttes vi av en vämjelig stank i klassrummet och vi fick snabbt ut den fisk som låg i skolbänken, vädrade och inväntade vår biologilärare. Han förhörde oss alla nitton elever hur självstudierna hade gått på lördagen. Det gick trögt ända tills ett dämpat skrik hördes från Britt som just hade öppnat sitt pennskrin. Vi i fiskegänget utbytte ängsliga blickar men adjunkten skrattade till slut. (Han hade ett speciellt sätt att skratta. Han höll munnen stängd, guppade upp och ner, sittande och röd i ansiktet. Ännu ett permanent minnesspår!). Han uppskattade både referatet av utflykten som han sade gått i Darwins anda och det avslutande exemplet på practical jokes. Han var som sagt en sann humanist. Vad som hänt med mörten i vanten förblev ett mysterium.

Mina planer är att i sommar få Eva-Lina att göra en sentimental resa med mig till platsen för fisket lördagen, 59 år sedan. Eller kanske nästa vårdag på 60 årsdagen? Men inte per cykel! Eller jo förresten varför inte? Barnen eller maken kan videofilma och kanske kan någon gammal cykelrival med balansen kvar raggas upp. Nils-Erik? (Vi har redan lokaliserat fiskekamraterna via webben; de är alla i livet). Har redan börjat slimma midjan för en ny historisk omfamning! Ser alltså fram emot en ny seger och mutar mig i värsta fall till den om rivalen pumpat hårdare än jag! (Liksom Telia har jag nog varit för länge i mellanöstern..?)

Till sist en rationalisering av mitt livs irrvägar genom ett favoritcitat:

“Life is not a journey to the grave with the intention to arrive safely in a pretty and well preserved body; but rather to skid in broadside, thoroughly used up, totally worn out, and loudly proclaiming ‘Wow! What a ride!’”
– Hunter S. Thompson

Med den inställningen kan man förstås vara förbrukad redan i tonåren; beroende på hur man valt sina föräldrar… Jag siktar på 100 årsdagen och då för att kliva ut genom fönstret för att sedan aldrig ses! Thompson föddes året innan jag men satt upp för sin final ride 2005.

Tack Eva-Lina för att du letade upp mig!